|
|
|
|
|
|
|
|
||||
|
|
||||
 |
Relationell psykoterapiEn av människans viktigaste drivkrafter är att vara i en relation. Att skapa varaktiga relationer till andra ger oss sammanhang och mening och är nödvändigt för vår överlevnad. Relationell psykoterapi är ett professionellt och samtidigt genuint personligt möte mellan två människor, där var och en bidrar med sina erfarenheter och sin historia. Det är självklart att den hjälpsökandes aktuella situation och livshistoria står i centrum. Men psykoterapeuten är också en medmänniska och de båda befinner sig i ett gemensamt sammanhang, som de påverkar och påverkas av. Därför utforskar man samtidigt också samspelet i själva mötet. En viktig del av terapin är att försöka förstå och förändra relationsmönster, där psykoterapeuten kan hjälpa patienten att upptäcka hur tidigare sätt att relatera ibland upprepas. När mönster för anknytning och samspel, som inte längre fungerar, gestaltas i terapin blir detta en utgångspunkt för förändring och mötet med terapeuten en ny erfarenhet. Vad är relationell psykoterapi?• Står för ett förhållningssätt mer än en specifik inriktning. Samtidigt har man utvecklat egna relationella begrepp som komplement till de traditionella psykodynamiska terapierna som nästan uteslutande rör sig med individualpsykologiska begrepp. Relationell psykoterapi är “metodneutral”, dvs. den utgår inte, som de flesta andra terapiformer, från att tillämpa en förutbestämd psykoterapeutisk metod. Istället styrs den psykoterapeutiska processen av det samspel som utvecklar sig mellan klienten och terapeuten där relationen ses som en ömsesidig samarbetsprocess. • Är mer integrativ än renodlat psykodynamisk. T.ex. kan kognitiva inslag förekomma utifrån ett relationellt förhållningssätt. • Vilar på en psykodynamisk grund, bl.a.: brittisk objektrelationsteori, självpsykologi och anknytningsteori. Affektteori och neurobiologisk forskning är viktiga för metodutvecklingen. Relationell terapi uppstod bl.a. utifrån en kritik av den traditionella psykodynamiska terapin som sågs som allt för hierarkisk, konservativ och för att den inte tillräckligt tog hänsyn till relationer och det sociala sammanhanget. • Stöder sig på modern utvecklingspsykologi, där spädbarnsforskning och affektregleringsteori har visat att anknytningsrelationen mellan föräldrar och barn är avgörande för den psykiska utvecklingen och utgör grunden för hur människan lyckas skapa och upprätthålla goda relationer. En relationell psykoterapeut• är empatiskt närvarande både professionellt och medmänskligt samtidigt. Relationellt synsätt bygger på föreställningen om ett unikt möte mellan två unika individer som ständigt påverkar varandra, varvid terapiprocessen aldrig kan förutsägas eller planeras på förhand. Patienten är i centrum men inte bara som ett objekt för psykoterapeutens kunskap, utan i centrum för bådas respektfulla utforskande av patientens känslor, beteende och inre arbetsmodeller, • delar med sig av sina egna iakttagelser och känslor när de kan tjäna patientens utveckling och en tillitsfull terapeutisk relation, • lägger mer vikt vid vad patienten faktiskt säger än att bara göra en ”psykoanalytisk” tolkning av det som sägs. En dialog om hur samspelet i rummet utvecklar sig är viktigt. Patienten inbjuds att tillsammans med terapeuten uttrycka vad som sker här och nu, verbalt med fokus på affekter och tankar, 2 • lägger märke till röstläge, mimik och gester. Det icke-verbalas betydelse i relationella sammanhang är centralt och har starkt stöd av spädbarnsforskning och neurobiologisk vetenskap, • lägger stor vikt vid hur framställer sin livsberättelse – något som ibland är lika viktigt som vad som berättas, enligt anknytningsforskningen. • betonar nya erfarenheter mer än bara insikt gällande det förflutna. Ny erfarenhet av att vara med en annan människa är en intersubjektiv erfarenhet, som förändrar. Insikt är intrapsykisk – inom en människa – och leder inte nödvändigtvis till förändring, • hjälper patienten att uppmärksamma mentala tillstånd i sig själv och hos andra. Det är centralt att kunna förstå att den andre också har en egen agenda, egna känslor och tankar, som kan vara olika ens egna. Denna förmåga, s.k. mentalisering har sin grund i den känsloreglering och trygghet man fått under sin uppväxt. • tar hänsyn till inte bara psykiska omständigheter i en människas utveckling utan också den sociala, kulturella och politiska kontexten. Alla relationella psykoterapeuter har sin personliga stil och betonar olika begrepp och metoder i varierande grader. Gemensamt är att terapin inte bara rör sig inom den individualpsykologiska sfären. Ovanstående är exempel på vad ett relationellt förhållningssätt kan innebära.
|
|
 |
||||||
|
ReferenserBarsness, R. (2018). Core Competencies of Relational Psychoanalysis. A Guide to Practice, Study, and Research. N.Y.: Routledge Holmqvist, R. (2018). Relationella perspektiv på psykoterapi. Stockholm: BoD Books on Demand. Holmqvist, R. (2018). Relationell Psykoterapi: så gör man. Stockholm: BoD - Books on Demand. Holmqvist, R. (2022). Principles and Practices of Relational Therapy. Routledge. Kuchuck, S. (2021). The Relational Revolution in Psychoanalysis and Psychotherapy. London: Confer. Wånge, T. (2019). Relationell Psykoterapi: introduktion & idéhistoria. Sthlm: BoD – Books on Demand.
SFRPFöreningens syfte är att skapa ett sammanhang och en tillhörighet för psykoterapeuter med intresse för relationell psykoterapi. sfrp ser också som sin uppgift att i den allmänna samhällsdebatten ge röst åt den människosyn som dessa teorier omfattar. Föreningen brukar varje höst anordna en ”relationell afton” med olika teman och föreläsare. Mer information om våra förenings- och medlemsträffar hittar du i webbplatsens kalendarium. IARPP (The International Association for Relational Psychoanalysis and Psychotherapy) är den relationella psykoterapins internationella samlingsforum. Hemsida: www.iarpp.net. Det pågår en diskussion om möjligheten att på sikt försöka ansluta sfrp som en nationell lokalförening till IARPP dvs. bli ett s.k. local chapter, vilket skulle kunna ge ökade möjligheter till internationella kontakter, ekonomiskt stöd till att bjuda in internationella gästföreläsare, att anordna distansseminarier om relationell psykoterapi, m.m. Samtidigt krävs då vissa ”internationella” åtagande vilket gör att sfrp först måste växa i medlemsantal. Hemsida: www.sfrp.se |
|
||||||||
 Empiriskt stödRelationell psykoterapi innehåller flera metoder och behandlingsformer. Gemensamt för dessa är bl.a. uppfattningen om att det är de relationella aspekterna av psykoterapi som framförallt utgör de verksamma delarna av behandlingen och därmed påverkar utfallet, alltså huruvida terapin ger en positiv effekt eller inte. I psykoterapiforskning finns sedan länge tankar om att det är själva behandlingsrelationen som leder till minskning av symtom och förbättring hos patienten eftersom man i flera studier, framförallt metastudier (Norcross & Wampold, 2011; Lambert & Ogles, 2004; Wampold, 2001) visat att olika psykoterapiinriktningar ger relativt sett lika goda behandlingsresultat. Man anser att det är de gemensamma faktorerna i terapi generellt och inte de specifika terapiteknikerna som framförallt påverkar resultatet. Därmed inte sagt att metod och teknik inte har betydelse. Psykoterapiforskning har visat att i en terapi med goda resultat beskriver terapeuten sig utifrån en tydlig teoretisk utgångspunkt vad gäller metod. Terapeuten kan sin metod väl och tror på den. Patienten håller med om vald terapimetod och tror även på att den är verksam. Oavsett teknik finns alltid relationen mellan patient och terapeut som en betydande faktor som påverkar terapiprocess och utfall. Forskning om icke specifika faktorer har också visat att det är patienten själv, bl.a. dennes motivation och kapacitet som i hög grad predicerar hur väl psykoterapi faller ut. Utifrån denna kunskap bör det vara av största vikt att även ta reda på patientens potential och så långt som möjligt optimera den. Några av de gemensamma faktorerna som inbegriper
olika delar av relationen mellan Terapeutisk allians är ett begrepp som brett försöker beskriva relationen som uppstår mellan patient och terapeut i en psykoterapi och anses vara en av de kurativa icke specifika faktorer som finns inbyggd i psykoterapeutiskt arbete oavsett terapiform. Alliansbegreppets påverkan i psykoanalytisk och psykodynamisk psykoterapi ledde först fram till förståelsen av att en terapeut som är en medmänsklig verklig samarbetspartner, är bättre än en terapeut som strävar efter neutralitet och att den terapeutiska alliansen ska byggas stark för att terapin ska ha effekt. Bland flera relationella psykoanalytiker och psykoterapeuter anses numera alliansbyggande, där brott i alliansen uppmärksammas och repareras, utgöra själva förändringsprocessen (Safran & Muran, 2003). Relationell psykoterapi har alltså som sin utgångspunkt att använda de gemensamma icke specifika verksamma aspekterna av terapi som sin metod. ReferenserLambert, M. (2005). Early response in psychotherapy: Further evidence for the importance of common factors rather than placebo effects. Journal of Clinical Psychology, 61, 855-869. Lambert, M. & Ogles, B.M. (2004). The efficacy and effectiveness of psychotherapy. New York: Wiley. Norcross, J.C. & Wampold, B.E. (2011). Psychotherapy Relationships That Work. (s. 37-69). New York: Oxford University Press. Safran, J.D. & Muran, J.C. (2003). Negotiating the therapeutic alliance. A relational treatment guide. New York: Guilford Press. Wachtel, P.L. (2009). Relational theory and the practice of psychotherapy. New York: Guilford Press. Wampold, B.E. (2001). The great psychotherapy debate: Models, methods and findings. Mahwah, NJ: Erlbaum. |
|||||||||
|
|
2023-10-08 © Samrådsforum/mbj |
 |
 |
