Relationell psykoterapi

En av människans viktigaste drivkrafter är att vara i relationer. Att skapa varaktiga relationer till andra ger oss sammanhang och mening och är nödvändigt för vår överlevnad. Relationell psykoterapi är en psykoterapiinriktning som utgår från att psykiska problem till stor del har sin grund i bristfälliga relationer. Erfarenhet och forskning visar att de problem som har utvecklats inom relationer också har bäst chans att lösas i en trygg terapeutisk relation där man aktivt försöker förstå och förändra patientens sätt att relatera till andra.

Många som söker terapi känner att de behöver hjälp att hitta sig själva och kunna vara sig själva i olika sammanhang. Andra känner ensamhet och behöver hjälp att skapa bättre, mer öppna och ärliga relationer till andra. Ibland kan problemen bestå av mer specifika symtom som ångest, depression eller tvångstankar, men gemensamt för alla är en önskan att komma över de hinder som begränsar livet. I relationell psykoterapi söker man på ett flexibelt och personligt sätt möta patienten och en grundtanke är att skapa ett förtroendefullt samarbetsklimat som en bas för att komma till rätta med problemen.

Namnet relationell psykoterapi syftar på relationers betydelse i två avseenden. För det första syftar ordet relationell på en människosyn och utvecklingspsykologi som utgår från att människans medfödda behov av relationer har avgörande betydelse för psykisk utveckling och välbefinnande. För det andra syftar relationell på terapisituationen där stor vikt läggs vid patient-terapeutrelationen och hur denna kan användas för att främja patientens utveckling.

Vilken teoretisk grund har relationell psykoterapi?

Termerna relationell psykoterapi och relationell psykoanalys kommer från engelskans Relational Psychotherapy och Relational Psychoanalysis och började användas aktivt på 1990-talet. Man samlade då i USA, inom psykodynamisk psykoterapi, olika teoretiska skolor och traditioner som såg relationer och känslor som mer avgörande för människans utveckling än drifter. Organisationen International Association for Relational Psychoanalysis and Psychoterapy (IARPP) skapades som en gemensam plattform för alla dessa teoretiska och terapeutiska traditioner av relationellt tänkande. Här förenades både terapiformer med en lång tradition som brittisk objektrelationsteori, självpsykologi och interpersonell psykoanalys samt nyare former som anknytningsteori och affektteori. Relationell psykoterapi bygger också på aktuell utvecklingspsykologisk forskning, neurobiologisk forskning och evidensbaserad psykoterapiforskning.

För vem är relationell psykoterapi bra?

Relationell psykoterapi är bra för de flesta former av psykiska problem vare sig det handlar om tydliga psykiatriska symtom eller en mer diffus problematik eller lidande. Människor kommer ofta till terapin med önskningar om att få mer tillfredställande relationer till andra, få en mer positiv självkänsla eller självbild eller för att de brottas med upplevelser av tomhet och vilsenhet. Andra vanliga problem som behandlas i relationell terapi är depressioner, ångest och traumatiska upplevelser.

Relationell psykoterapi kan användas för att hjälpa människor oavsett bakgrund, etnicitet eller kön. De relationella grundtankarna är universella och gäller människor i alla åldrar. Oavsett vilka problem patienten presenterar brukar terapin leda till bättre livskvalitet genom att patienten utvecklar mer hälsosamma relationer till andra och får ökad tillgång till sig själv både känslomässigt och mentalt.

Hur uppstår psykiska problem?

Redan från födseln är barnet inriktat på att skapa kontakt med andra människor. Det är beroende av en vuxen människas omsorg för att överleva och utvecklas. Barnet gör vad det kan för att säkerställa relationen genom att anpassa sig efter den vuxnes förutsättningar och det samspel som kommer att utvecklas dem emellan. Barnets viktigaste språk är känslor. Den vuxnes förmåga att möta barnets känslor och behov formar i hög grad utvecklingen av barnets känsloliv och förståelse av sig själv. Eftersom barnet behöver samspela med sin omgivning för sin överlevnad kommer känslor och behov som inte kan mötas av den vuxna att allt mer undvikas och blir mer eller mindre otillgängliga. Barnet begränsas på detta sätt i sin personlighet och i sitt känsloliv. Ett socialt jag formas utifrån vad som går att dela med andra, medan andra behov och känslor inte är möjliga att uttrycka men finns kvar inom barnet. Denna uppdelning har en grundläggande betydelse för utveckling av psykiska problem och kan även skapa inre motstridigheter och upplevelser av olika självtillstånd. Föreställningar och förhållningssätt om hur man ska vara med andra och vad man kan vänta sig av andra, så kallade relations- och anknytningsmönster, formas tidigt och kommer att styra senare relationer.

Hur kan relationell psykoterapi lösa psykiska problem?

I relationell psykoterapi anser man att möjligheten till utveckling sker bäst genom ett ömsesidigt utbyte mellan terapeut och patient. I mötet med terapeuten får patienten större tillgång till sig själv, sina tankar, känslor och förmågor samt utvecklar sätten att vara med andra. Huvudfokus ligger på patientens känslor och relationer.

Ett mål i relationell psykoterapi är att outvecklade eller otillgängliga delar av personligheten får möjlighet att komma fram, utvecklas och bli en konstruktiv del av den övriga personligheten. Främst handlar det om att patienten får bättre tillgång till sina känslor och lär sig använda dem för att bättre förstå sig själv och andra. Det kan också handla om integration av händelser och upplevelser som har en negativ påverkan på patientens liv samt att hjälpa patienten skapa en mer positiv och sammanhängande känsla av sig själv.

Ett centralt mål för terapin är att hjälpa patienten utveckla sätten att vara med andra, att ”skapa nya mönster för samspel och anknytning”. Patienten får stöd i att utveckla mer trygga och öppna relationsmönster. Psykoterapeuten kan hjälpa patienten att upptäcka hur hon bär med sig och ofta upprepar sätt att relatera som formats tidigt i livet. Relationen mellan patient och terapeut innebär i sig en ny erfarenhet med möjlighet att förändra patientens tidigare sätt att relatera.

Relationell psykoterapi ställer stora krav på terapeuten om både mental och känslomässig närvaro i terapisituationen. Problem har störst möjligheter att lösas i en trygg terapeutisk relation som möjliggör känslomässig kontakt och reflektion. Det har visat sig att förändring sker bäst i känslomässiga sammanhang där patienten har kontakt med sina känslor och får fördjupade upplevelser. Framför allt är det ”möten” och nya upplevelser av hur man kan vara med andra som kan förändra uppfattningar om vem man är och hur man kan vara med andra.

I terapin utvecklar patienten förmågan att relatera genom ett utbyte mellan patient och terapeut där både orden och det ordlösa samspelet får ta plats. Terapeuten är inte bara inriktad på vad patienten berättar om sina problem utan även på hur patienten berättar om dem. Terapeuten fångar upp subtila känsloskiftningar genom att bland annat lägga märke till kroppsspråk och egna reaktioner på patientens berättelser. Den relationellt inriktade terapeuten ser ett värde i att dela med sig av sina iakttagelser och intryck när detta tjänar patientens utveckling. Ömsesidigheten i relationen ger patienten en direkt erfarenhet av vad en förtroendefull kontakt till en annan människa kan innebära vilket patienten ofta saknat.
Genom psykoterapin ges patienten möjlighet till en djup förståelse av sig själv och sin livshistoria genom insikt om sina relationers betydelse.

Terapins form

Terapins utgångspunkt är patientens problem och önskemål om förändring. Psykoterapeuten hjälper patienten att identifiera svårigheter. Vanligtvis formulerar patient och terapeut tillsammans vid behandlingens början målen för terapin samt hur länge den ska pågå. Alternativt kommer man överens om att terapin fortlöper tills patienten upplever sig ha fått den hjälp hen behöver. Oftast bedrivs terapin en gång i veckan men den kan ske mer intensifierat, exempelvis om patienten går igenom en svår period, eller glesare i samband med att terapin avslutas. Det finns även modeller för tidsbegränsad relationell korttidsterapi som kan pågå i upp till 30 timmar.

Olika psykoterapeuter betonar utifrån sin personlighet och patientens läggning och problem teorierna olika i det terapeutiska arbetet. Många psykoterapeuter arbetar även integrativt och använder exempelvis kognitiva tekniker eller icke-verbala metoder i arbetet. Det relationella tänkandet har även starkt påverkat andra terapiformer som traditionell psykodynamisk psykoterapi och KBT.

Hur finner jag en terapeut och vad kostar det?

Relationella psykoterapeuter finns både i privat verksamhet och inom den offentliga sjukvården. Högkostnadsskydd gäller om du erbjuds terapi hos någon som är anställd inom eller har avtal med landstinget. Man kan söka kontakt med privatpraktiserande legitimerade terapeuter som bedriver relationell psykoterapi på hemsidan för Svenska Föreningen för Relationell Psykoterapi, SFRP www.sfrp.se. Kostnaden för behandlingen överenskommes mellan patient och terapeut.

 
    Samrådsforum för psykoterapi

    Utbildningar med examensrätt

    Adresser intresseföreningarna
 

    Existentiell psykoterapi

    Familjeterapi

    Gruppsykoterapi

    Kognitiv beteendeterapi

   
Hypnospsykoterapi

    Psykoanalys

    Psykoanalytisk parpsykoterapi

    Psykodynamisk barn- och
    ungdomspsykoterapi


    Psykodynamisk psykoterapi

    Relationell psykoterapi
 

    FORSKNINGSÖVERSIKT

 

Referenser

Aron, L. & Mitchell, S.A. (1999). Relational Psychoanalysis: The Emergence of a Tradition. Hillsdale, NJ: The Analytic Press.

Beebe, B. & Lachmann, F.M. (2002). Infant Research and Adult Treatment. Co-constructing Interactions. Hillsdale, NJ: The Analytic Press.

Benjamin, J. (1999). Recognition and Destruction: An Outline of Intersubjectivity. I L. Aron & S.A. Mitchell (red.). Relational Psychoanalysis: The Emergence of a Tradition (s. 181-210). Hillsdale, NJ: The analytic Press.

Bowlby, J. (1996). En trygg bas. Kliniska tillämpningar av bindningsteorin. Borås: Natur & Kultur.

Brandchaft, B., Doctors, S. & Sorter, D. (2010). Toward an Emancipatory Psychoanalysis: Brandchaft's Intersubjective Vision. New York: Routledge.

Broberg, A., Risholm Mothander, P., Granqvist, P., & Ivarsson, T. (2008). Anknytning i praktiken. Stockholm: Natur & Kultur.

Davis, M. & Wallbridge, D. (1981). Boundary and Space. An Introduction to the Work of D.W. Winnicott. London: Karnac Books.

Fonagy, P., Gergely, G., Jurist, E. L. & Target, M. (2004). Affect Regulation, Mentalization and the Development of the Self. London: Karnac Books.

Fosha, D. (2000). The Transforming Power of Affects. A Model of Accelerated Change. New York: Basic Books.

Greenberg, L.S. (2002). Emotion-focused therapy, coaching clients to work through their feelings. Washington: American Psychological Association.

Guntrip, H. (1992). Schizoid Phenomena, Object Relations and the Self. London: Karnac Books.

Havnesköld, L. & Risholm Mothander, P. (2002). Utvecklingspsykologi, psykodynamisk teori i nya perspektiv. Stockholm: Liber.

Holmqvist, R. (2007). Relationella perspektiv på psykoterapi. Stockholm: Liber.

Holmqvist, R. (2010). Relationell psykoterapi – så här gör man. Stockholm: Liber.

Lessem, P.A. (2005). Self Psychology – An introduction. New York: Jason Aronson.

McCullough, L., Kuhn, N., Kaplan, A., Wolf J. & Hurley, C.L. (2003). Treating affect phobia: A manual for short-term dynamic psychotherapy. NewYork: Guilford Press.

Mitchell, S.A. (2000). Relationality. From Attachment to Intersubjektivity. Hillsdale, NJ: The Analytic Press.

Safran, J.D. & Muran, J.C. (2003). Negotiating the therapeutic alliance. A relational treatment guide. New York: Guilford Press.

Solomon, M.F. & Siegel, D.J. (red.), (2003). Healing Trauma. New York: Norton & Company.

Stern, D.N. (2005). Ögonblickets psykologi. Om tid och förändring i psykoterapi och vardagsliv. Falköping: Natur & Kultur.

Stolorow, R.D., Atwood, G.E. & Orange, D.M. (2002). Worlds of Experience. Interweaving Philosophical and Clinical Dimensions in Psychoanalysis. New York: Basic Books.

Wachtel, P.L. (2009). Relational theory and the practice of psychotherapy. New York: Guilford Press.

van der Hart, O., Nijenhuis, E. & Steele, C. (2006). The haunted self. Structural dissociation and the treatment of chronic traumatization. New York: Norton.

Wennerberg, T. (2010). Vi är våra relationer: om anknytning, trauma och dissociation. Stockholm: Natur & Kultur.

SFRP

Svenska föreningen för relationell psykoterapi, SFRP, bildades 2002 och hette från början Forum SAPU. Föreningen vill verka för att skapa ett sammanhang och en tillhörighet för psykoterapeuter som genom utbildning, arbete eller på annat sätt har anknytning till eller är intresserade av relationell psykoterapi.

Ambitionen inom föreningen är att ordna föreläsningar och samtalsforum för medlemmarna och intresserade och hålla ett samtal levande om relationella teorier och litteratur.

SFRP vill också stimulera till samarbete både nationellt och internationellt mellan psykoterapeuter och forskare och i den allmänna samhällsdebatten ge röst åt den människosyn som de relationella teorierna omfattar.

Föreningen är öppen för personer med psykoterapiutbildning eller studenter i psykoterapi som är intresserade av och har koppling till relationell psykoterapi. Medlemmarnas intresse, behov och engagemang är grunden för föreningens aktivitet och verksamhet.

Hemsida: www.sfrp.se

 
 

Empiriskt stöd

Relationell psykoterapi innehåller flera metoder och behandlingsformer. Gemensamt för dessa är bl.a. uppfattningen om att det är de relationella aspekterna av psykoterapi som framförallt utgör de verksamma delarna av behandlingen och därmed påverkar utfallet, alltså huruvida terapin ger en positiv effekt eller inte. I psykoterapiforskning finns sedan länge tankar om att det är själva behandlingsrelationen som leder till minskning av symtom och förbättring hos patienten eftersom man i flera studier, framförallt metastudier (Norcross & Wampold, 2011; Lambert & Ogles, 2004; Wampold, 2001) visat att olika psykoterapiinriktningar ger relativt sett lika goda behandlingsresultat.

Man anser att det är de gemensamma faktorerna i terapi generellt och inte de specifika terapiteknikerna som framförallt påverkar resultatet. Därmed inte sagt att metod och teknik inte har betydelse. Psykoterapiforskning har visat att i en terapi med goda resultat beskriver terapeuten sig utifrån en tydlig teoretisk utgångspunkt vad gäller metod. Terapeuten kan sin metod väl och tror på den. Patienten håller med om vald terapimetod och tror även på att den är verksam. Oavsett teknik finns alltid relationen mellan patient och terapeut som en betydande faktor som påverkar terapiprocess och utfall. Forskning om icke specifika faktorer har också visat att det är patienten själv, bl.a. dennes motivation och kapacitet som i hög grad predicerar hur väl psykoterapi faller ut. Utifrån denna kunskap bör det vara av största vikt att även ta reda på patientens potential och så långt som möjligt optimera den.

Några av de gemensamma faktorerna som inbegriper olika delar av relationen mellan
patient- och terapeut har visat sig få stöd i forskning. Terapeutisk allians (att vara överens om vad man ska göra i terapin, att vara överens om mål samt att en positiv känslomässig relation mellan patient och terapeut skapas), samarbete, empati samt att samla feedback från patienten, är några av dem (Norcross & Wampold, 2011).

Terapeutisk allians är ett begrepp som brett försöker beskriva relationen som uppstår mellan patient och terapeut i en psykoterapi och anses vara en av de kurativa icke specifika faktorer som finns inbyggd i psykoterapeutiskt arbete oavsett terapiform. Alliansbegreppets påverkan i psykoanalytisk och psykodynamisk psykoterapi ledde först fram till förståelsen av att en terapeut som är en medmänsklig verklig samarbetspartner, är bättre än en terapeut som strävar efter neutralitet och att den terapeutiska alliansen ska byggas stark för att terapin ska ha effekt. Bland flera relationella psykoanalytiker och psykoterapeuter anses numera alliansbyggande, där brott i alliansen uppmärksammas och repareras, utgöra själva förändringsprocessen (Safran & Muran, 2003).

Relationell psykoterapi har alltså som sin utgångspunkt att använda de gemensamma icke specifika verksamma aspekterna av terapi som sin metod.

Referenser

Lambert, M. (2005). Early response in psychotherapy: Further evidence for the importance of common factors rather than placebo effects. Journal of Clinical Psychology, 61, 855-869.

Lambert, M. & Ogles, B.M. (2004). The efficacy and effectiveness of psychotherapy. New York: Wiley.

Norcross, J.C. & Wampold, B.E. (2011). Psychotherapy Relationships That Work. (s. 37-69). New York: Oxford University Press.

Safran, J.D. & Muran, J.C. (2003). Negotiating the therapeutic alliance. A relational treatment guide. New York: Guilford Press.

Wachtel, P.L. (2009). Relational theory and the practice of psychotherapy. New York: Guilford Press.

Wampold, B.E. (2001). The great psychotherapy debate: Models, methods and findings. Mahwah, NJ: Erlbaum.

   
       
 

2013-02-16 © Samrådsforum/mbj