Hypnospsykoterapi

Vad är hypnos?

Hypnos är ett samlingsbegrepp för ett flertal imaginativa och fokuserande behandlingsmetoder. Ordet hypnos används också för att beteckna det tillstånd som metoderna leder fram till, ett tillstånd som gynnar behandlingen. Ibland används ordet ”trance” eller FMT (förändrat medvetandetillstånd). Tillståndet kan kännas igen från andra sammanhang och med andra etiketter såsom mental träning, yoga, meditation, mindfulness, mm. I hypnos är man vaken, medveten och fullt kapabel att avbryta det som händer. Man väljer själv vad man vill säga under hypnosen eller efteråt. Man kan t.o.m. ljuga om man vill, på samma sätt som man kan ljuga i andra sammanhang. Det är mycket sällsynt att klienter glömmer vad de sagt i hypnos – troligen lika ovanligt eller vanligt som att glömma vad man sagt i en ordinär samtalsterapi. Däremot har man svårt att lura sig själv i hypnostillståndet, om man inte har starka skäl till det. Det är vanligt att klienter upplever att de kommer väldigt nära sitt allra innersta, i kontakt med sitt nakna, autentiska jag. När man känner sig psykiskt naken är man sårbar. Hypnosterapeuten använder därför aldrig sina tekniker mekaniskt, utan måste ha en särskilt stor lyhördhet för nyanser i kommunikationen.

Till vad nytta?

Nyttan med att guida klienten in i ett förändrat medvetandetillstånd är att det öppnar klientens medvetande, ger en större tillgång till kreativa lösningar samt tillgång till personliga känslor, minnen och behov. Terapeuten kan använda hypnos för att lyfta fram just de känslor, tankar och beteenden som har betydelse för klientens utveckling i enlighet med de överenskommelser som gjorts mellan klient och terapeut avseende mål och innehåll. Oönskade, men envisa känslor, tankar och beteenden som klienten upplever hindrande kan också lyftas fram, förtydligas och begripliggöras på ett sätt som hjälper klienten att på sikt bli friare i sina val. Även önskvärda, men hämmade eller nedtryckta egenskaper, känslor, tankar och beteenden kan lockas fram betydligt snabbare med hypnos än i traditionell samtalsterapi.

Hur har hypnosen utvecklats?

Hypnos har en mer än 100 år lång tradition. Begreppet myntades av den skotske läkaren James Braid år 1841. Från att på den tiden användas för att lindra smärta och psykiska besvär, har hypnosen under 1900-talet utvecklats och återupptäckts som effektiv i behandlingen av i stort sett varje, för tidsandan uppmärksammad, diagnos. Lärofäderna Sigmund Freud, Pierre Janet och inte minst Ambroise-August Liebeault lyckades alla med konststycket att med hjälp av hypnos få fram bortträngda upplevelser som orsakat besvär senare i livet. Freud var då nybörjar-analytiker och insåg ännu inte relationens betydelse i behandlingsarbetet. Till skillnad från Liebeault använde han hypnos på ett auktoritärt sätt, vilket kan förklara varför han lämnade metoden, eller snarare modifierade den till en associationsmetod som faktiskt har stora likheter med hur man använder hypnos idag.

 
    Samrådsforum för psykoterapi

    Utbildningar med examensrätt

    Adresser intresseföreningarna
 

    Existentiell psykoterapi

    Familjeterapi

    Gruppsykoterapi

    Kognitiv beteendeterapi

   
Hypnospsykoterapi

    Psykoanalys

    Psykoanalytisk parpsykoterapi

    Psykodynamisk barn- och
    ungdomspsykoterapi


    Psykodynamisk psykoterapi

    Relationell psykoterapi
 

    FORSKNINGSÖVERSIKT

 

Modern hypnos används med stor respekt för klientens integritet, behov av tid, behov av egenkontroll, samt inte minst behovet att känna terapeutens fullständiga närvaro och empati.

Idag betraktas hypnos inte som en egen psykoterapiform, utan ses som en användbar metod inom ramen för någon av de etablerade psykoterapeutiska skolbildningarna. De legitimerade psykoterapeuter som är medlemmar i SFKH (Svenska föreningen för Klinisk Hypnos) kan ha en kognitiv, beteendeterapeutisk eller en psykodynamisk teoretisk grund. Det som förenar psykoterapeuterna inom SFKH, är att vår kunskap om hypnos och hypnosens utveckling övertygat oss om människans omedvetna kapacitet till förändring och utveckling. Vi är därför inte bundna till de metoder som särskiljer de olika skolorna, utan känner oss fria att integrera kunskap från olika skolbildningar. Denna integrativa ståndpunkt hos våra medlemmar förstärks vid de internationella kongresser som samlar alla medlemsländerna till föreläsningar och kunskapsutbyte. SFKH ingår i ESH (European Society for Hypnosis) och ISH (International Society for Hypnosis). Dessa paraplyorganisationer har strikta medlemskriterier och etikregler.

Vem får behandla med hypnos?

Etikregler och nationell lagstiftning kring utövanderätten är nödvändig. Hypnos är ett kraftfullt verktyg som i fel händer kan missbrukas, varför vi är särskilt angelägna om att behålla den svenska lagstiftning som hindrar lekmän från att behandla med hypnos. Den som söker sig till en hypnosterapeut uppmanas att endast anlita en behandlare med en legitimation i ett vårdyrke eller en kandidat under utbildning hos SFKH. Detta förtjänar att nämnas eftersom det i Sverige finns alternativa hypnosföreningar som utbildar lekmän inom den s.k. friskvården, och som inte fyller kriterierna för medlemskap i SFKH. En eventuell felbehandling hos sådan lekman kan inte anmälas hos vare sig Socialstyrelsen eller facklig etisk kommitté, således saknas patientskydd.

Vilken inriktning och människosyn har hypnosterapeuter?

SFKH, ESH och ISH står på en vetenskaplig grund med förankring i den kliniska metodutveckling som ständigt pågår internationellt. Vi anser att olika inriktningar kompletterar varandra: Den psykodynamiska kunskapsgrunden ger en gedigen förståelse för omedvetna krafter bakom symptom. De metoder som utvecklats inom den kognitiva psykologin har bidragit med sådana praktiska metoder, som alltid funnits i hypnosterapeutens verktygslåda, om än under olika namn och med olika upphovsmän, som tillskrivs äran av att ha ”uppfunnit” metoden. Effektiva metoder upptäcks ofta samtidigt inom divergerande skolbildningar och presenteras sedan på det språk som respektive skola använder, eller presenteras som något fullständigt nytt och revolutionerande – så att allmänheten förleds tro att det handlar om unika eller nya terapiformer. Hypnosterapeuter eftersträvar alltså att se essensen i de nya metoderna och integrera dessa med beprövad traditionell metodik. Exempel: En hypnosterapeut använder sin psykoanalytiska kunskap om utforskandets betydelse, och använder hypnosmetoder för att effektivisera detta utforskande moment. Terapeuten kan på så sätt tämligen snabbt hjälpa sin klient att finna hur aktuella problem har sin grund i tidigare erfarenheter. Terapeuten kan hämta inspiration från beteendeterapin och andra symptombemästrande inriktningar. Hon/han kan också ge sin klient hypnos mot smärta eller sömnproblem, under en pågående insiktsorienterad (psykodynamisk) terapi. En rökare eller matmissbrukare kan få hjälp av sin hypnosterapeut att utforska vilka omedvetna krafter som döljer sig under missbruket, samtidigt som terapeuten kan hjälpa klienten att mentalt stärka motivationen till sundare vanor. Hypnostillståndet ger en större intensitet i upplevelserna och terapeuten kan stärka klientens självkänsla och tillit till sin kapacitet.

En kognitivt utbildad psykoterapeut med hypnoskompetens kan använda metoder som många menar är psykodynamiska, t.ex. att utforska hur tidiga upplevelser påverkat utvecklingen av aktuella besvär. Hypnosterapeuten är mycket vaksam på tidigt inlärda mönster hos sin klient, och använder gärna hypnos som ett redskap att finna när och hur mönstren uppstod, samt vad som behövs för att frigöra låsningar och möjliggöra utveckling.

Psykoterapeuter som använder hypnos integrerar metoder från olika skolor och har mycket gemensamt, trots olika teoretisk grund.

Hur hittar man en lämplig hypnosterapeut?

I valet av hypnosterapeut är klienten alltså inte så hjälpt av att fråga efter huruvida psykoterapeuten arbetar kognitivt eller psykodynamiskt. Detta nämns speciellt här, eftersom det numera är en vanligt förekommande fråga. Blivande klienter är nog mer betjänta av att pröva en rekommenderad psykoterapeut och lita på sin upplevelse av denne terapeut under intervjun. En känsla av att bli sedd, rätt uppfattad, förstådd och väl mottagen är en god början. Om klienten sedan känner att psykoterapeuten anpassar sin hypnosmetod så att den känns trygg, givande och personligt utformad, talar detta för en god prognos. Det innebär att terapeuten använder sin hypnoskunskap på helt olika sätt med olika klienter, alltifrån att använda tydliga hypnostekniker som upplevs klart annorlunda än samtalet före och efter hypnosen, till att under själva samtalet mjukt guida klienten in i ett fokuserande som innebär att stanna upp och utforska t.ex. ett ord, en tanke, ett uttalande eller ett minnesfragment.

För vem är hypnos bra?

Generellt kan man säga att den som inser att hans/hennes problem har en psykologisk aspekt, kan kontakta en hypnosutbildad psykoterapeut för ett bedömningssamtal. Läkare rekommenderar ibland patienter att vända sig till en hypnoskunnig psykoterapeut när kroppsliga besvär är stress- eller orosrelaterade, oavsett om det handlar om kroppslig sjukdom, svårförklarlig smärta eller oro. Den klient som är öppen för att pröva hypnos, måste vara medveten om att hypnosterapi alltid är ett arbete där psykoterapeuten är som en kartläsare med överblick över landskapet och var i processen man befinner sig, men att klienten ändå är den som för fordonet. Den som förväntar sig att hypnosterapeuten tar över spakarna och suggererar en passiv halvsovande klient som lämnar behandlingsrummet frisk och botad, utan egen ansträngning, kommer att bli besviken.

Om hypnos är lämplig i det enskilda fallet bedöms i intervjun. Om klienten känner förtroende för den intervjuande psykoterapeuten, kan valet bli att fortsätta arbeta psykoterapeutiskt tillsammans oavsett om hypnos används eller om man avvaktar med den metoden.

Referenser

Orientering i klinisk hypnos

Brown, D., & Fromm, E. (1986). Hypnotherapy and Hypnoanalysis. London: Karnac/Earlbaum.

Enqvist, B. (2004). Inbjudan till Trance. Hypnos i vård och terapi. Stockholm: Mareld.

Olness, K., & Kohen, D. (1996). Hypnosis and Hypnotherapy with Children. (3e uppl.) New York: Guilford.

Spiegel, H., & Spiegel, D. (2004). Trance and Treatment. Clinical Uses of Hypnosis. (2a uppl.) Arlington, Va: American Psychiatric Publishing.

Exempel på tillämpningsområden och forskning

Carolusson, S. (1998). Hypnosis and Transference in the Treatment of Depression. hypnos, the Journal of European Society of Hypnosis in Psychotherapy and Psychosomatic Medicine, vol. 25, 2. 78-86.

Enqvist, B. (2000). Rädsla, ångest, fobi. hypnos, the Journal of European Society of Hypnosis in Psychotherapy and Psychosomatic Medicine, nr 4-2000.

Gonsalkorale, W., Houghton, L. A., & Whorwell, P. (2002). Hypnotherapy in irritable bowel syndrome. A large-scale audit of clinical service with examination of factors influencing responsiveness. American Journal Gastroenterology, 97, 954-961.

Karilampi, U., & Carolusson, S. (1995). Marie: a single case study of multiple personality. Nordic Journal of Psychiatry, vol. 49. 1995: 133-139.

Lindgren, E. (2001). Hypnos och Psykosomatisk Problematik. hypnos, the Journal of European Society of Hypnosis in Psychotherapy and Psychosomatic Medicine, nr 4 – 2001.

Mutter, C. B. (1986). Post traumatic stress disorder. Ur: Dowd, E. T., & Healy, J. M. (red): Case studies in Hypnotherapy. New York: Guilford Press.

Övergripande förklaringsmodeller och evidens

Crawford, H. (2001). Neuropsychophysiology of hypnosis: towards understanding of how hypnotic interventions work. I G. D. Burrows et al (red) International Handbook of Clinical Hypnosis (s.61-84). New York: Wiley.

Engdahl, P. (2002). Hypnos och Trance – det neurokognitiva systemet i destabiliserad övergång. hypnos, the Journal of European Society of Hypnosis in Psychotherapy and Psychosomatic Medicine, nr 1 och 2 – 2002.

Lynn, S., Kirsch, I., Barabasz, A., Cardena., E. & Patterson, D. (2000). Hypnosis as an empirically supported clinical intervention. The state of the evidence and a look to the future. International Journal of Clinical and Experimental Hypnosis, 48 (2), 239-259.

Svenska föreningen för klinisk hypnos – SFKH

Svenska Föreningen för Klinisk Hypnos bildades 1966 och syftar till att främja forskning och utbildning i klinisk hypnos. SFKH ger ut en medlemstidning med forskningsartiklar och kliniska fallbeskrivningar. Medlemskap är begränsat till av Socialstyrelsen legitimerade yrkesgrupper inom vård och omsorg eller personer som i yrke eller studier är synnerligen relaterade till dessa. 2006 är medlemsantalet c:a 700.

SFKH är medlem i European Society of Hypnosis och International Society of Hypnosis och samarbetar med dessa paraplyorganisationer i utbildningsprogram. SFKH har utbildat ca 70 personer till psykoterapeuter och ger dessutom grundkurser i klinisk hypnos, 2-årsutbildningar i medicinsk hypnos, 2-årig basutbildning i psykoterapi (Steg 1) och handledarutbildning.

Hemsida: www.hypnosföreningen.se
 

 
 

Hypnospsykoterapi

Om psykoterapiforskning

Vetenskap: att skapa teorier för att förstå, förklara och granska det vi gör i behandling, vad som hjälper och hur. Vetenskap om hypnos handlar om att granska om och hur hypnosbehandling hjälper (evidensbasering) och att undersöka vad i behandlingssituationen det är som ger behandlingsresultat (Amundson, 2003).

I hypnos används patientens mentala och emotionella kapacitet för läkning, troligen samma kapacitet som åstadkommer placeboeffekter. Vi betraktar placeboeffekten som ett förtroende som aktiverar hopp och tillit, vilket återspeglas biologiskt i hormoner, signalsubstanser, neuropeptider, m.m. (Rossi, 2004). I hypnos eftersträvar man att aktivera dessa läkningsfaktorer medvetet, i samförstånd med patienten.

Hypnosterapeuter ger akt på om patienten upprepar dysfunktionella relationsmönster och behandlar detta i samtal och i hypnos. Kunskapen om detta baseras på forskning om olika jagtillstånd och hypnoanalys. Hypnos skapar en stark känsla av närhet mellan terapeut och patient. Det kan gynna behandlingen, förutsatt att hypnosterapeuten har god självkännedom och handledning. Forskare och kliniker har uppmärksammat att hypnos leder till en ömsesidig trance, s.k. hypnotisk resonans (Watkins & Watkins, 1997).

Att förstå forskningsresultat och använda dessa: Hypnosterapeuter möts vid internationella kongresser, utbyter erfarenheter och tar del av experimentell och klinisk forskning. Vi integrerar kunskap från såväl kontrollerade studier som psykodynamisk, kognitionspsykologisk, neurologisk och pedagogisk forskning, samt teoretiskt förankrade kliniska fallpresentationer. Hypnosterapeuter breddar och fördjupar kontinuerligt teori och metod. Ju fler metoder, tekniker och teoretiska modeller vi behärskar, desto större möjlighet har vi att möta varje enskild patient utifrån dennes förutsättningar och bakgrund. Vi betonar betydelsen av filosofisk utbildning i vetenskapsteori, så att terapeuten kan analysera forskningsrapporters bakomliggande antaganden om människans natur och vilken behandlingssyn som styr frågeställningarna, dvs. forskarens ”förförståelse”.

Forskning och vetenskapliga resultat

Ett av hypnosens forskningsområden är att dokumentera resultat (evidensbasering). Många hypnosforskare tillmötesgår den medicinska traditionens krav på statistiskt signifikant evidensbasering. Resultatstudier har gjorts på somatiska och psykosomatiska besvär, ätstörningar, IBS (irriterad tjocktarm), astma bronchiale, sängvätning, förlossningsprofylax, stamning, torticollis, fibromyalgi, artrit, epilepsi och andra autoimmuna sjukdomar, pre- och postoperativa tillstånd samt diverse smärttillstånd (Eriksson & Carlsson, 2001), (Diseth & Vandvik, 2005), (Wik, et al., 1999).

Kvalitativa studier av hypnosterapier som uppfyller akademiska krav på publicerbarhet finns för ångesttillstånd, depression, posttraumatiskt stressyndrom, kronisk trötthet, mm. Referenser finns på vår hemsida www.hypnosföreningen.se. Ett annat forskningsområde är hur erkänt skickliga psykoterapeuter faktiskt gör, s.k. metodlära. I en klassiker beskrivs resultatet; man tyckte sig hitta gemensamma faktorer hos skickliga terapeuter inom gestalt-, familje- och hypnosterapi. Detta försök att fånga vad som förenar erkänt skickliga psykoterapeuter med sinsemellan olika teoretiska grund, resulteradie i en teorioberoende hypnosinfluerad metateori för konsten att bedriva god psykoterapi. (Watzlawick, et al., 1974, 1998).

Hypnosens terapeutiska effekter har förklarats utifrån olika teoretiska perspektiv, såsom psykodynamiska (Fromm, 1998), utvecklingspsykologiska (vårdarens hållande och upprättande av ångestreglerande medvetandetillstånd), neurologiska (Rossi, 2006) och systemteoretiska perspektiv. Forskarens och klinikerns förförståelse påverkar vilket teoretiskt perspektiv de upplever meningsfullt och begripligt och som kommer att rekommenderas till psykoterapeututbildningar.

Aktuell och framtida forskning

Hypnosterapiers vetenskapliga evidens idag, aktuell och framtida forskning är presenterad i Lynn, et al. (2000). Internationella kongresser presenterar aktuell forskning (www.hypnosföreningen.se). Forskare försöker identifiera de terapeutiskt verksamma faktorerna i hypnosterapi, ur metod-, interpersonella, kulturella och neuropsykologiska perspektiv. Rubriken på årets (2007) stora forskar- och klinikerkongress i tyska hypnosföreningen DGH är ”Hypnose im neuronale Netzwerk”. Att förstå dissociation har varit ett viktigt forskningsämne sedan drygt 100 år. Freud och Janet försökte behandla kvinnors hysteri med hypnos, Watkins utvecklade hypnosmetoder för att behandla krigsskadade soldater, och dagens psykoterapeuter utvecklar hypnosmetoder för torterade, våldtagna och på annat sätt traumatiserade personer. Att förstå hur den terapeutiska relationen, patientens och terapeutens medvetandetillstånd samt terapeutisk metod samverkar, är en utmaning som E Rossi har tagit sig an i publicerandet av de allra senaste teorierna om medvetandetillstånd, neurologi och psykosocialt påverkbar genetik (Rossi, 2006). Generaliserbar akademisk hypnoskunskap och metodutveckling behöver kom76 pletteras med kunskap om terapeutspecifika faktorer. I kunskapsutveckling ingår att hypnosterapeuten utvecklar sin genuint personliga behandlingskompetens. Det sker via egenterapi, handledning, kollegialt utbyte via workshops och teoretiskt förankrade fallbeskrivningar, samt reflektion kring etiska, moraliska och vetenskapsteoretiska ställningstaganden som utgör förförståelse och ram i all psykologisk forskning. Även genus-, filosofisk, sociologisk och antropologisk forskning är relevant för kliniskt verksamma hypnosterapeuter.

Referenser

Amundson, J. K., Alladin, A., & Gill, E. (2003). Efficacy vs Effectiveness Research in Psychotherapy: Applications for Clinical Hypnosis. American Journal of Clinical Hypnosis 46(9), 11-30.

Campbell, A. (1997). Hypnotic Control of Epileptic Seizures. Australian Journal of Clinical and Experimental Hypnosis, 25(2), 135-146.

Carolusson, S. (2005). Hypnosis in Psychosomatic Medicine; IBS. Hypnos, 32(4), 191-197.

Diseth T. & Vandvik, I. (2005). Hypnoterapi ved behandlingsrefraktär enuresis nocturna. Hypnos, 32(4), 222-230.

DuPlessis C. (2001). Diagnosis and the Treatment of Dystonia in Hypnosis. Hypnos, 28(4), 186-192.

Eriksson, B., & Carlsson, G. (2001). Ätstörningar. Lund: Studentlitteratur.

Fromm, E. (1998). An Ego Psychological Theory of Hypnosis and the research Evidence supporting it. Hypnos 25(1), 31-44.

Fromm, E., & Nash, M. (1999). Contemporary Hypnosis Research. New York: Guilford Press.

Hannigan, K. (2001) Hypnosis and Immune System Functioning. Hypnos 28(2), 68-75.

Kluft, R. (2000). On the treatment of traumatic memories with DID patients. Dissociation, 10(2), 80-90.

Lynn, S., Kirsch, I., Barabasz, A., Cardeña, E., & Patterson, D. (2000). Hypnosis as an empirically supported clinical intervention. The state of the evidence and a look to the future. International Journal of Clinical and Experimental Hypnosis 48(2), 239-259.

Rossi, E., & Ianotti, S. (2004). A discourse with our genes: the psychosocial and cultural genomics of therapeutic hypnosis and psychotherapy. Phoenix: Zeig, Tucker & Theisen.

Rossi, E. L., & Rossi, K. L. (2006). The Neuroscience of Observing Consciousness & Mirror Neurons in Therapeutic Hypnosis. American Journal of Clinical Hypnosis, 48(4), 263-278.

Signer-Fischer, S. (1998). Utilization of Autobiographic Memory in Hypnotherapy with young Offenders. Hypnos, 25(4), 198-203.

Spiegel, D. (1990). Trauma, dissociation and hypnosis. I: Kluft (Ed.) Incestrelated syndromes of adult psychopathology (ss.247-261). Washington DC: American Psychiatric Press. 3

Watkins, J., & Watkins, H. (1997). Ego States: Theory and Therapy. New York: Norton.

Watzlawick, P., Weakland, J., & Fisch, R. (1998). Change: Principals of Problem Formation & Problem Resolution. [Förändring. Att ställa och lösa problem.] Stockholm: Natur & Kultur. (I original 1974).

Wik, G., Fischer, H., Bragée, B., Finer, B., & Fredrikson, M. (1999). Functional anatomy of hypnotic analgesia: a PET study of patients with fibromyalgia. European Journal of Pain, 3, 7-12.

   

    FORSKNINGSÖVERSIKT

 
   

2011-12-20 © Samrådsforum/mbj